<3

Det känns fortfarande konstigt... konstigt att hon, den där lilla människan har varit inne i min mage! Jag kan fortfarande inte förstå det. Det känns som att förlossningen var ett prov, som jag sedan klarade och fick en bebis i famnen som pris. Fortfarande tänker jag på när jag såg huvudet komma ut mellan benen, som vred på sig. Det var nästan lite läskigt. Det är ett HUVUD mellan mina ben. Ett främmande huvud t.o.m.! 

Men här är hon, lilla tjejen. 

Hon gjorde mig rädd i natt! Gnydde någon gång, jag la min hand på hennes bröst och smekte hennes kind. Då blev hon glad igen. Men när sköterskan kom in på natten och skulle kolla hennes temp var hon nere på 35 grader!! Jag blev livrädd. Jag kan inte ens ha en bebis i en natt utan att jag gör fel! 

Snabbt av med hennes nerspydda body (trodde hon bara hade spytt och fått på kinden och på lakanet när jag upptäckte det tidigare på natten) och lägger henne på mitt bröst. Hon är kall. Sköterskan var helt lugn... mitt hjärta gick i 180. Kanske var det för att mitt hjärta gick så fort som Filippa blev lugn fortare. 

 

Under dagen låg Filippa på mitt bröst nästan hela tiden. Värme och snutta på bröstet. Det var bara när vi skulle äta som vi pälsade på henne kläder och gick upp. 

Även fast hon hade kläder, mössa och täcke så blev hennes små händer alldeles blå/svarta tills vi kom tillbaka till rummet. Ner på bröstet igen! 

Trööööött. 

Patriks mamma kom förbi en snabbis.

 

Vila igen. 

Jag blöder mycket, usch vad jag avskyr binda.